Förnuftet säger att backa tillbaka och svälj din stolthet och acceptera att det inte blev som du trodde. Det går om man vet att det leder till något bättre och att man kan se det med egna ögon och känna det i kroppen.
Men priset man betalar är att man måste blotta sig, tulla på ens alldeles egna intigritet. Det gör en skör, skör att man inte kan ta andra människors dumhet. Även om man vet att de inte ens vet vad de gör, att de försöker vara duktiga och följa kursbokens manual, så drabbar det lika hårt. För uppenbarligen har inte kursen lärt ut att varje människa är en komplex individ med olika behov och även om det fanns med i kursplanen är det långt i från alla som kan/vill och förstår vikten av att lära sig det. I bland tror jag faktiskt att det är en gåva som vissa bara besitter och vissa inte.
Detta hade inte varit ett problem så länge det inte fanns en beroendeställning, en skillnad i vilket ord som hörs mest och som betyder mest.
Så till synes och sist handlar det om att kuva sig för den som anses vara av större ställning, att acceptera att det är så det ser ut, att känna sig förminskad och tillintetgjord, men ändå trycka bort det i vetskap om att konflikter bara gör saken värre.
Att kunna likt en indisk man av lägre kast böja sig för den av högre rang, men innerst inne ändå behålla sin egen stolthet och egenvärde. Att veta att mitt värde som människa inte hänger på andras omtyckande och godtyckande.
Men att stå upp för sig själv och skapa oreda i de hierarkiska miljöerna kan nog lätt beskrivas som det mest ensamma stället på jorden.
Även om det känns så, så är du inte ensam...
